2010-09-30

Om berättelsen är viktig för oss

Jag har länge funderat på det här. Och när jag såg följande mening på tåget hem från Eskilstuna insåg jag att det var dags att sätta tankarna på pränt.


Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok".  Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
 – Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
 – Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.


Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.

Foto: CC Jordi Chueca

Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..


Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande

Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.

5 kommentarer:

Anonym sa...

WOW!

Stefan Holm sa...

Mycket spännande Patrick! Jag kommer med glädje att läsa del 2. Jag får igenkännande vibbar från min egen uppväxt. Känner mig riktigt inspirerad att skriva själv.

Christer Alvin sa...

Intressant berättelse. Fortsätt gärna.

annjeanette sa...

varför har jag inte läst detta om dej förut Patrick. spännande!.. jag visste inte alla delar.. gillar att berättelsen har en varm underton. i det jobbiga du bland annat skriver om. Du är i mångt en vis man.. /annjeanette

Patrick Baltatzis sa...

Tack Annjeanette och det är roligt att du hittat hit. Jag skriver när lusten faller på och när har driv, livet leker med mitt lynne och jag vet inte när nästa del kan tänkas bli nedtecknad. Men jag måste ju berätta om alla starka kvinnor som präglat mitt liv, och om hur golf kan vara en frälsning, om hur jag nästan drunknade och om hur kärleken har sin egen tidtabell...oj vad mycket det blir när man liksom tänker efter.
Stor kram <3!

P.