Höst.
I morse grät jag.
Det var nog färgerna.
Det var nog barnen.
Det var nog tonerna.
Det var nog jag.
O jag såg bort för att liksom trotsa tanken
o på avstånd förhålla mig till det som äter upp mig.
Livet.
O jag kände mig fångad fasthållen för en stund i lövdansens färger.
Jag torkade mina tårar svepte iväg dem som om de inte hörde hemma här
o jag tvingade fram ett leende till tonerna av morgonbestyren
o barnens transparenta klunkar.
Livet tog en bit till
o tystnade.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar