2011-05-20

Om berättelsen är viktig för oss (del 2)

Ensam som barn var jag aldrig. Länge delade jag rum med mina tre syskon i vår HSB-lägenhet på von Lingens väg 27. Det var först i sjätteklass som jag fick eget rum. Vi flyttade till Sofielund, ett något bättre område, närmare staden och framförallt fick vi en större lägenhet. Mamma hade blivit arbetsledare på Tobaksbolaget och pappa drev sedan några år ganska framgångsrikt en resebyrå vars huvudsakliga kundstock bestod av greker som skulle hem till Grekland två, tre gånger per år.
Kompisar hade jag inte så många. Även om jag var bra på nästan alla sporter, speciellt racketsporterna, men även i handboll, fotboll och basket, lyckades jag inte få mer än en kompis som jag hade något sån när regelbunden kontakt med. Han hette Magnus. Han bodde i 29:an och vi gick i parallellklass i lågstadiet. Vi umgicks inte så mycket och när han och hans mamma flyttade till Sofielund, fanns det inte så många på min egen gård som jag ville umgås med, förutom Stefan och Mikael. Mikael flyttade så småningom och Stefan fick jag inte umgås med efter incidenten på postterminalen.
Jag hade tre kulturer att falla tillbaka på, den grekiska, den danska och så den svenska, eller rättare sagt den socialdemokratiska som på 70-talet var stark och hade en kraftfull röst inte bara i Palmes Sverige utan även ute i världen, och så hade jag förstås min familj. Pappa som var och alltjämt är en känslosam särling, stukad av sin egen tid och det elände som präglade Europa under första hälften av förra seklet. Pappa säger att han föddes i fel tid. Framtiden då han växte upp handlade om historiska uppgörelser och inte om just framtiden, och pappa var alldeles för levnadsglad och optimistisk för sin tid. Att han sökte ett ljus i det mörka Norden är för honom som för de flesta som kommer hit en paradox. Och ju mer jag tänker på det så är han liksom kvinnan han valde att leva med en flykting.
Mamma var 18 när hon träffade pappa och blev gravid. Pappa var 17 år äldre än sin blivande hustru. Mamma insåg de att deras möjligheter var små i det borgerliga Danmark där mamma växte upp. Ogift och gravid med en äldre förvisso stilig grekisk man och utan utbildning, insåg mamma att hon inte hade en framtid i Danmark. I Sverige fanns jobben, en solidarisk arbetarklass och många av pappas landsmän. Mina föräldrar valde att bosätta sig så att de på fina dagar hade Köpenhamn i horisonten. ”Byn” var närvarande men ändå inte.
Min mormor var sjuk större delen av sitt vuxna liv. Det gånger vi träffade henne var det på S:t Hans hospital i Roskilde, en institution för mentalt sjuka. Mormors sjukdom har präglat min mamma. Inte blev det bättre av att även morfar blev sjuk och led av svår gikt under flera decennier. Sjukdomar är inget man pratar om och att åma sig är inget man gör. Man bara lever med det. Men min mamma har all anledning att åma sig. Fyra barn och ett långt arbetsliv på ett industrigolv och ansvar för hemmet har sargat hennes kropp. Det tog lång tid innan hon mentalt tog stryk, men på ålderns höst hör jag henne säga att hon har ont. Och då kommer den reflexmässiga flyktreaktionen: Klaga inte, jag står inte ut! Och om du mamma läser detta ber jag om förlåtelse. Jag borde vara gammal nog att välja mina egna vägar och inte de ärvda.

Detta är andra avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande

2011-03-24

Därför blir jag vilde

Kanske är jag för snabb med att dödförklara partipolitiken och kanske har mina gamla partikamrater i Strängnäspartiet rätt, att mandatet som ersättare i Strängnäs kommunfullmäktige tillhör partiet. Men jag är övertygad om att den lokala partipolitiken som den ser ut idag är förlegad.
Jag tror personligen på personvalssystemet och jag tror att det krävs ännu fler oberoende personvalda i fullmäktige. Det är i själva verket en nödvändig utveckling för att det politiska systemet ska återfå förtroendet och det förvånar mig att det är så få som ser den möjligheten.
I valet 2010 drev jag en veckas personvalskampanj och hade dess varit aktiv i kulturnämnden och opinionsbildat vid flertalet tillfällen i debattartiklar, i offentliga debatter och på min blogg. Alla kostnader för min kampanj ( ca.2500 kronor) stod jag själv för. Mitt arbete gav mig 36 röster. Det är fler röster än många av de ledamöter som sitter i fullmäktige idag fick.
Hälften av landets kommuner leds av oheliga allianser. Strängnäs är inget undantag och då kan man undra om inte väljarna blir mer förvirrade av förvillande partibeteckningar, som i realiteten inte betyder något, än att personer själva formulerar sina politiska intentioner och går till val på dem. Personvalssystemet främjar den medborgardialog som efterlyses av så många, men som så få lyckas åstadkomma.
Mitt gamla parti Strängnäspartiet är det närmaste ett personvalsparti man kan komma. Det var bland annat därför jag valde att engagera mig i partiet, men att utvecklingen i partiet där laget går före individen anser jag vara olycklig. Det fråntar partiet dess viktigaste kvalitet och existensberättigande: att det i brist på traditionell ideologisk ryggrad vilar på enskilda personers genuina engagemang för hela Strängnäs kommuns väl och ve.
Att utmana det nuvarande systemet i riktning mot ett personvalsystem anser jag vara min plikt. Däremot tror jag inte att det är lätt. Jag föreställer mig att det är svårt att utmana politisk praxis på det här sättet. I den lokala politiken är det troligtvis ännu svårare att vara politisk vilde och speciellt i en liten kommun som Strängnäs. Nu har Hélène Brodin Rheindorf och Margit Urtegård, två politiker som jag respekterar och beundrar för deras ärlighet och mod banat vägen. Därför känns det både tryggt och spännande att på allvar driva viktiga politiska frågor och perspektiv utan klubbjacka.
De frågor jag gick till val på 2010 är de som kommer att gälla framöver för mitt agerande i fullmäktige. Har du synpunkter på min agenda hör du av dig. Det räknar jag med.
Välkommen till vildmarken!

2011-02-08

Webbradio låter vänta på sig

Att Strängnäs politiska liv ännu inte tagit klivet in i det digitala 2.0-samhälllet är uppenbart. 2.0-samhället kännetecknas av transparens, tillgänglighet och vilja att kommunicera med medborgarna. Det är begrepp som borde ingå i den värdegrund som politiker och tjänstemän diskuterat det gångna året. Ett annat är att hålla vad man lovar. Trots att beslut om att exempelvis börja sända webbradio från kommunfullmäktige görs det inte. Jag undrar förstås varför? Nedan har jag ett ljudklipp från sommaren 2009 där en fråga från allmänheten om varför det inte sänds webbradio från kommunfullmäktige. Leif Lindström (s) säger att det är tjänstemännen som ska verkställa beslutet. Dåvarande ordförande i kommunfullmäktige Anders Svensson raljerar lite om sin okunskap men får Lindströms försäkran om att webbradiosändningar ska fungera i september 2009. Idag är det februari 2011 och ännu har ingen webbradiosändning gjorts. När blir det webbradio från kommunfullmäktige? Webbradio kf by Bee Studios

Publicerat på http://www.baltatzis.se.

2011-02-06

En reflektion kring att gå i andra mäns kläder...eller hur man blir man i andra hand.

Här kommer mitt anförande jag höll på Creative mode på Multeum i fredags: Patrick Baltatzis heter jag. Jag jobbar på Mälardalens högskola med kommunikation, är i grund och botten journalist och kaospilot, är politiskt aktiv i kommunen, hobbymusiker, och är gift med en designer. Vi har tre klädmedvetna tjejer i hemma i vår hage. Efter att Katja frågade mig om jag ville ställa upp på det här, började jag förstås fundera och problematisera, min favoritsysselsättning för övrigt. Vad tycker jag egentligen om kläder? Vad är kläder?   Och vilken betydelse har de för mig? Idag står jag här i secondhand-kläder. Den här kombinationen av plagg har jag inte burit förr, däremot har jag föreställt mig den. Plaggen skulle ha använts på en konferens i bemötande för kommunanställda där jag hade rollen som moderator. Av uppenbara skäl blev det inte så. Jag skulle ha framstått som ung, klassisk och lite snobbig, inför den medelålders socialsekreteraren, SYV-konsulenten och förskolelärarinnan.  Som kommunikatör är kläder givetvis ett intressant och användbar kommunikationsmedel.  För när jag klär mig, klär jag inte i ett personligt signalsystem enbart utan jag klär dessutom min omvärld. Jag hänger på den en frack av fördomar och förutfattade meningar. Vad vore vi utan kläder?  Utan kläder är vi nakna. Hur många vågar ställa sig här nakna? Hur många vågar visa vem de är? Hur många vet vem de är?   Det här är centrala frågor i all medveten kommunikation, vare sig man är person eller organisation. Så ser jag på kläder professionellt och som en utåtriktad företeelse. Kläder fungerar inåt också. Kläder är för mig en uppsättning roller jag kan plocka ur garderoben, men mest, om jag ska vara uppriktig, ett sätt att säga till mig själv: Fy fan vad snygg du är!   Jag mår som bäst, när jag efter att ha stått i en skållhet dusch i femton minuter, det är här alla mina idéer föds, stiger ur fylld av energi och letar i garderoben, och försöker klä mig i känslan jag bär på inombords. En snyggt och personligt klädd person är en som ett leende. Oemotståndlig. Det är en säljares bästa egenskap: att vara oemotståndlig. Och någonstans bor det en säljare i mig.  Vare sig det är som kommunikatör, politiker eller musiker.  Och känslan av att vara oemotståndlig är härlig! Men jag anar även en annan djupare sida av mitt förhållande till kläder. När jag inventerar de senaste årens klädköp inser jag att i huvudsak köper i andra hand.  Jag köper andra mäns kläder. Det är en intressant och på samma gång en lite skrämmande iaktagelse. Kanske är mina klädköp mer än vad som i förstone kan betraktas som snålhet och jakt på en garderob till ett skäligt pris. Tänk om det är ett sökande efter rollen som man och ett försök i fåfänglighet att ärva andra mäns identitet och historia? Som ett sätt att undvika nakenheten, att vidmakthålla en roll som blivit otydlig i crossoverns tidevarv, ett sätt att få svaret på vad det innebär att vara man. Skulle dessa frågor visa sig vara av mer akademisk natur nöjer jag mig med att ge kläderna rollen som min bästa vän. Fy fan vad snygg du är, kan åtminstone inte jag bli trött på att höra.

Publicerat på http://www.baltatzis.se.

2011-02-04

Nu händer det igen

Vem trodde på allvar att det skulle försvinna? Klottret alltså. Nu är det tillbaka igen till förtret för alla och inte minst de fastighetsägare som får ägna tid och pengar åt att få bort skadegörelsen. Många säger att klottret försvinner om vi har en graffitiväg i Strängnäs. Det tror inte jag. Däremot tycker jag att vi ska ha en graffitivägg i Strängnäs, som ett erkännande av en kulturform som företrädelsevis dyrkas av ungdomar. Gärna centralt så att den synliggörs och synliggör ungdomars talang och förmågor. Vad ska vi då göra med klottret? Till syvende og sidst är det en gemensam uppgift, även om polisen och föräldrar bär ett tungt ansvar. Men så länge vi inte känner ett gemensamt ansvar, kommer dessvärre fler klottrare att finna grogrund i vår kommun.

Publicerat på http://www.baltatzis.se.