Webbradio låter vänta på sig

Att Strängnäs politiska liv ännu inte tagit klivet in i det digitala 2.0-samhälllet är uppenbart. 2.0-samhället kännetecknas av transparens, tillgänglighet och vilja att kommunicera med medborgarna. Det är begrepp som borde ingå i den värdegrund som politiker och tjänstemän diskuterat det gångna året. Ett annat är att hålla vad man lovar. Trots att beslut om att exempelvis börja sända webbradio från kommunfullmäktige görs det inte. Jag undrar förstås varför? Nedan har jag ett ljudklipp från sommaren 2009 där en fråga från allmänheten om varför det inte sänds webbradio från kommunfullmäktige. Leif Lindström (s) säger att det är tjänstemännen som ska verkställa beslutet. Dåvarande ordförande i kommunfullmäktige Anders Svensson raljerar lite om sin okunskap men får Lindströms försäkran om att webbradiosändningar ska fungera i september 2009. Idag är det februari 2011 och ännu har ingen webbradiosändning gjorts. När blir det webbradio från kommunfullmäktige? Webbradio kf by Bee Studios

Publicerat på http://www.baltatzis.se.

En reflektion kring att gå i andra mäns kläder...eller hur man blir man i andra hand.

Här kommer mitt anförande jag höll på Creative mode på Multeum i fredags: Patrick Baltatzis heter jag. Jag jobbar på Mälardalens högskola med kommunikation, är i grund och botten journalist och kaospilot, är politiskt aktiv i kommunen, hobbymusiker, och är gift med en designer. Vi har tre klädmedvetna tjejer i hemma i vår hage. Efter att Katja frågade mig om jag ville ställa upp på det här, började jag förstås fundera och problematisera, min favoritsysselsättning för övrigt. Vad tycker jag egentligen om kläder? Vad är kläder?   Och vilken betydelse har de för mig? Idag står jag här i secondhand-kläder. Den här kombinationen av plagg har jag inte burit förr, däremot har jag föreställt mig den. Plaggen skulle ha använts på en konferens i bemötande för kommunanställda där jag hade rollen som moderator. Av uppenbara skäl blev det inte så. Jag skulle ha framstått som ung, klassisk och lite snobbig, inför den medelålders socialsekreteraren, SYV-konsulenten och förskolelärarinnan.  Som kommunikatör är kläder givetvis ett intressant och användbar kommunikationsmedel.  För när jag klär mig, klär jag inte i ett personligt signalsystem enbart utan jag klär dessutom min omvärld. Jag hänger på den en frack av fördomar och förutfattade meningar. Vad vore vi utan kläder?  Utan kläder är vi nakna. Hur många vågar ställa sig här nakna? Hur många vågar visa vem de är? Hur många vet vem de är?   Det här är centrala frågor i all medveten kommunikation, vare sig man är person eller organisation. Så ser jag på kläder professionellt och som en utåtriktad företeelse. Kläder fungerar inåt också. Kläder är för mig en uppsättning roller jag kan plocka ur garderoben, men mest, om jag ska vara uppriktig, ett sätt att säga till mig själv: Fy fan vad snygg du är!   Jag mår som bäst, när jag efter att ha stått i en skållhet dusch i femton minuter, det är här alla mina idéer föds, stiger ur fylld av energi och letar i garderoben, och försöker klä mig i känslan jag bär på inombords. En snyggt och personligt klädd person är en som ett leende. Oemotståndlig. Det är en säljares bästa egenskap: att vara oemotståndlig. Och någonstans bor det en säljare i mig.  Vare sig det är som kommunikatör, politiker eller musiker.  Och känslan av att vara oemotståndlig är härlig! Men jag anar även en annan djupare sida av mitt förhållande till kläder. När jag inventerar de senaste årens klädköp inser jag att i huvudsak köper i andra hand.  Jag köper andra mäns kläder. Det är en intressant och på samma gång en lite skrämmande iaktagelse. Kanske är mina klädköp mer än vad som i förstone kan betraktas som snålhet och jakt på en garderob till ett skäligt pris. Tänk om det är ett sökande efter rollen som man och ett försök i fåfänglighet att ärva andra mäns identitet och historia? Som ett sätt att undvika nakenheten, att vidmakthålla en roll som blivit otydlig i crossoverns tidevarv, ett sätt att få svaret på vad det innebär att vara man. Skulle dessa frågor visa sig vara av mer akademisk natur nöjer jag mig med att ge kläderna rollen som min bästa vän. Fy fan vad snygg du är, kan åtminstone inte jag bli trött på att höra.

Publicerat på http://www.baltatzis.se.

Nu händer det igen

Vem trodde på allvar att det skulle försvinna? Klottret alltså. Nu är det tillbaka igen till förtret för alla och inte minst de fastighetsägare som får ägna tid och pengar åt att få bort skadegörelsen. Många säger att klottret försvinner om vi har en graffitiväg i Strängnäs. Det tror inte jag. Däremot tycker jag att vi ska ha en graffitivägg i Strängnäs, som ett erkännande av en kulturform som företrädelsevis dyrkas av ungdomar. Gärna centralt så att den synliggörs och synliggör ungdomars talang och förmågor. Vad ska vi då göra med klottret? Till syvende og sidst är det en gemensam uppgift, även om polisen och föräldrar bär ett tungt ansvar. Men så länge vi inte känner ett gemensamt ansvar, kommer dessvärre fler klottrare att finna grogrund i vår kommun.

Publicerat på http://www.baltatzis.se.