Om berättelsen är viktig för oss

Jag har länge funderat på det här. Och när jag såg följande mening på tåget hem från Eskilstuna insåg jag att det var dags att sätta tankarna på pränt.

Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok".  Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
 – Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
 – Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.

Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.

Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..


Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande

Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.

Byter till Wordpress!

Jag har funderat ett tag på att byta till en flexiblare bloggplattform. Efter att ha testat Wordpress ett tag så är jag övertygad om att jag kommer att gå över till Wordpress och förlägga Episodi på min domän www.baltatzis.se istället för på blogger.com. Alla inlägg jag skriver på nya Episodi kommer att vara crosspostas till den gamla. Alltså kommer det att finnas två Episodi under en period. Två olika utseenden men med identiskt innehåll. Det här är det första inlägget som kommer att finnas på bägge ställena. Har du några synpunkter, hör gärna av dig till patrick alfakrull baltatzis punkt se!

http://www.baltatzis.se

Jag nådde inte ända fram...

Foto:CC Helga Weber

Det gick inte hela vägen, men jag nådde väldigt långt. Att som rookie i lokalpolitiken ändå få 36 kryss gör mig mäkta stolt över min kampanj och jag är självklart väldigt glad för det förtroende jag har fått. För en fullmäktigeplats hade 50 röster räckt. Nu blev det inte så.
Den kommande mandatperioden kommer jag att ingå i Strängnäspartiets fullmäktigegrupp som ersättare. Givetvis kommer jag att fajtas för bildnings- och kulturfrågorna. Mycket tyder på att vi Strängnäspartiet kommer att sitta i opposition vilket är nog så bildande.
Jag hoppas att du som valt att lägga din röst på mig även fortsättningsvis kommer att följa hjärtats spår i strängnäspolitiken. Det tänker nämligen jag göra.

Onsdagsrösterna avgör

Idag räknas de röster som kan avgöra huruvida Strängnäspartiet får behålla sitt vunna mandat i årets kommunval.  Det skiljer 21 röster till Sverigedemokraterna. Antalet röster som räknas idag borde ligga mellan 300-500.
Du följer utvecklingen på Valmyndigheten sajt val.se.

Uppdatering fredag: Räkningen av Strängnäs röster har inte ens påbörjats. Det kan således dröja innan samtliga röster räknats.

Strängnäspartiet nu tre mandat i fullmäktige!

En trevlig valvaka avslutades med en present till Strängnäspartiet: ännu ett mandat i kommunfullmäktige!
Den som tar det mandatet är Jan Eriksson, grattis Jan!
Nu återstår det att se vem som får regera i Strängnäs. Rådande regering C+FP+S har inte majoritet som det ser ut nu. Då är frågan vilka man tar in i ett regeringslternativ eller om Centern, som gick fram i valet vill formera en allians med sina alliansbröder på riksplanet, FP, KD ocH M. Men inte ens den alliansen får majoritet. Återstår då stödpartier vilket Strängnäspartiet är ett alternativ, och Mariefredspartiet och Miljöpartiet är två andra. Jag utgår att ingen befattar sig med SD.

Dagen efter

Det är dagen efter. Dagen efter att Svergiedemokraterna tagit sig in i riskdagen. Det är förstås en grå och trist dag. En sanslöst och oerhört vansinnig dag. För med nattens valresultat förandras allt och inget. Sverige kliver ur Folkhemmet och häller bensin över det, dar motvilligt tändstickan mot plånet och hör hur den lilla sprakande och rastlösa vita fläcken förebådar den eld som ska brinna framför oss.

Var det det här vi ville? Var det så här det var tvunget att bli?

Och är det inte så att de är dags för det svenska folket att verkligen göra upp med sin folksjäl och sin självbild, att erkänna för sig själv, som en alkoholist måste göra inför sig själv och sin sjukdom, att vi faktiskt också är främlingsfientliga? Att leva i förnekelse leder ingen vart. Det vet vi. 

Skolan kräver engagemang - även från politiker

Jag tar delar av mitt svar på Margits blogginlägg och postar det här:


Jag var på konferens som Skolverket anordnade om skolutveckling i veckan. 300 skolledare och lärare var på årets viktigaste träff där det togs upp de senaste forskningsresultaten kring vad som gör en skillnad för barnens måluppfyllelse. Något som borde intressera varenda skolpolitiker i vår kommun. 
Inte en enda politiker, fråntaget mig, fanns på deltagarlistan, vad värre var att inte en enda från skolan i Strängnäs var där.
Vi som politiker, med samhällets viktigaste uppdrag kan inte vara så oengagerade i hur vår personal levererar, hur deras arbetsmiljö och –situation ser ut, vi kan inte avhända oss ansvaret. Det måste bli ändring! Dags att ta nya tag, se vår roll och vårt uppdrag på ett nytt sätt, och systematiskt, medvetet och med engagemang intressera oss för hur kommunen leverar skola till våra barn och unga!

Öppenhet stoppar korruptionen!

Idag har jag valkampanjat och jag har tyckt det varit så roligt! Politik engagerar människor när det är valtider och jag önskar att det vore så hela tiden.
Jag träffade bland annat en tvåbarnsmamma som var förvånad och upprörd över hur kommunen förvaltas, hur den missköts och hur oreflekterat de ledande politikerna förhåller sig till det hon näst intill kallade för korruption. Hon berättade att hon jobbat med korruptionsfrågor i andra länder och tyckte sig se likheter med förhållandena i Strängnäs. Jag berättade för henne att det var därför en gång Strängnäspartiet grundades, för att vara en motkraft till dessa tendenser och yttringar, ovärdiga ett demokratiskt samhälle.
Hon sa, att hon aldrig mött på större förakt för politiker någon annanstans i världen.
Av vårt samtal drog jag slutsatsen att korruption missgynnar politikerna och att den undergräver förtroende för dem. Det gör i sin tur att de som bor och verkar här får en svag ledning, vilket i sin tur inte gagnar någon, framförallt inte vår ekonomi. Vi politiker förväntas vara de som ska stävja korruption!
Det andra är att Strängnäspartiet fortsatt har ett stort existensberättigande i Strängnäs kommun. Vi ska vara vara partiet som ska ha ryggen fri från småstadsfasoner med uppgörelser bakom stängda dörrar.
Det bör nämnas att den här kvinnan nyligen flyttat till Strängnäs. Jag tror hennes upplevelse delas av många som flyttar hit. Konsekvenserna blir att dessa ångrar sina val. En ytterst olycklig utveckling!
Alla ni som vill ändra på det här bör lägga er röst på Strängnäspartiet!

Min valplattform

Strängnäs är för mig möjligheternas kommun och en idyll många valt att leva och verka i. De som kommit hit på senare år är högutbildade och många har andra erfarenheter än småstadens.
Det ser jag som en tillgång och resurs som kan utveckla Strängnäs till att bli en modern och kompetent kommun mitt i Sveriges största tillväxtregion.

I min vision är Strängnäs öppet, tillgängligt och lyhört. Det är ett Strängnäs som möter det okända och det nya med nyfikenhet och respekt. Det är en kultur som välkomnar utveckling och med mod att utmana gamla föreställningar.

I Strängnäs kommun ska det finnas möjligheter för alla och möjligheter att göra något gemensamt.

Och vi har en stor gemensam möjlighet:

500-årsjubileumet av Gustav Vasas tillträde som kung 1523.

Det moderna Sverige föddes i Strängnäs och vi har en möjlighet att positionera Strängnäs som ett föredöme på en rad olika områden.

Vi har 13 år på oss att visa att Strängnäs kan!

Ladda ner min valbroschyr här.

Tillit är allt lokalt

CC Notsogoodphotography

Jag läser ur ett pressmeddelande från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL):

51 procent av kommunerna och 40 procent av landstingen har ett borgerligt styre, medan 32 procent av kommunerna och 45 procent i landstingen har ett vänsterstyre.


– Det betyder att nästan hälften av kommunerna och drygt hälften av landstingen har en annan majoritet än i riksdagen, säger Bo Per Larsson, biträdande sektionschef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning.

Strängnäs är en av de kommunerna där riksallianser spruckit. Inte så konstigt egentligen. Lokal politik är till sin natur pragmatisk och bygger mycket på personkännedom. Ideologin blir sällan den vattendelare som den är i rikspolitiken. Skär det sig mellan lokala politiker kan ingen ideologi i världen rädda en allians. Allianser och samarbeten bygger på tillit, förtroende och goda uppsåt. Frågan är om vi har dessa inslag i vår kommun, där kommunalråd fäller varandra, där glåpord far, och jag erkänner jag har också kastat en och annan fackla?

Jag tycker att nuvarande situation är problematiskt.

Vi som politiker är inte bara förebilder, vi är dessutom ledare. Det innebär att vi måste visa vägen och varför då inte den rätta vägen - den som handlar om att vi kan lyssna, försöka förstå och respektera andra syn- och ståndpunkter än våra egna ofta fördomsfulla.

Så vad gör vi för att förändra samtalstonèn och öka förtroendet för varandra, som jag att tror vi måste för att kunna möta en framtid fylld av utmaningar för skola, omsorg och för samhällbygge i stort? Det har jag inget direkt svar på, men jag tror att öppenhet är otroligt viktigt, att inklusivitet är centralt och att slutna rum inte bör finnas.

Framtíden kräver en gemensam ansträngning och då är tillit allt.

Jag är övertygad om att vi idag när ett system som undergräver våra möjligheter att göra en skillnad, för oss själva och för alla andra i vår kommun. Det vill jag ändra på. Jag vill uppmana alla politiker att fundera över vad de kan göra för att förbättra samarbetsklimat i vår kommun. Gärna innan 20 september då tvånget för oss till samtal om vem vi kan lita på.

Nu startar jag min personvalskampanj!

Bildningsfrågorna behöver en röst i fullmäktige. Efter att ha suttit ett år i kulturnämnden inser jag att den budget vi har på 22 miljoner kronor inte ger nämnden några muskler. Kulturen mår bäst av att flytta upp i en större nämnd och då faller det sig naturligt att skolnämnden är rätt hemvist för kulturfrågorna.

Jag förordar en bildningsnämnd och en större satsning på kulturfrågorna i och omkring skolorna.

Läs gärna min valbroschyr här.

Min paroll är att satsa på bildning och kultur. Det lönar sig i längden. Så kryssa mig 19 september!

Margit på Valbar

Strängnäspartiet tog ledningen i Valbar som hölls nere i Västerviken. Valbar leddes av Klas Möllberg. Samtliga partier som deltar i kommunvalet fick presentera sitt parti, samt bli utfrågad av en panel och åskådare. Panelen gav Margit och Strängnäspartiet högsta poäng för såväl framförande som trovärdighet. Men det skulle inte räcka hela vägen. Duktige Dag Bremberg från Mariefredspartiet var en favorit hos panelen och tog hem segern. Grattis Dag och Go Margit!

Gladast vinner valet!

 

Foto: Patrick Baltatzis

Vi har nog den gladaste partiledaren! Go Margit!