För ett par veckor lyssnade jag för första gången på Gish med Smashing Pumpkins, när jag gick igenom cd-samlingen i jakt på glömda pärlor och inspiration till mitt band. Gish är en underbar skiva med fantastiskt gitarrspel och välarrangerade låtar.
Som av en händelse var Chicago-bandet på besök i Sverige. Hastigt och lustigt befann jag mig i går kväll på Hovet för att beskåda pumporna för andra gången i mitt liv. Jag visste från första mötet med Billy Corgans band att ljudnivån skulle bli hög och att ljudbilden stundtals skulle vara skränig. På den punkten gjorde de ingen besviken. Inte heller de musikaliska insatserna från medlemmarnas händer och fötter. Men helheten borde det finnas något att säga om...men....jag har svårt att finna ord. Jag gick ifrån Hovet, känslomässigt misshandlad av ett inferno av ljud som bandet stundtals plockade fram från (Corgans???) mörkare hemvister. Jag frågade mig då och gör det i viss mån fortfarande om det var bra. Jag ångrar inte att jag var där men jag undrar vad jag varit med om. Konst eller bara konstigt?
