Den frispråkige Alexander Bard säger i tidningen Fokus att kulturen "...har blivit en pensionärsverksamhet". Ser man på den nämnd jag sitter i här i Strängnäs kulturnämnden så har Bard rätt. Fler är närmare pensionering än studenten. Vad innebär det för synen på ungas kulturyttringar och hur möter vi barn och ungas behov av kultur?
Nu vet jag att det pågår ett digert arbete på Multeum i Strängnäs, men det är inom ramen för etablerad och accepterade kulturyttringar. Unga står ofta för det nya, innovativa och oetablerade. Vilken inblick har vi som bestämmer i dessa nya uttryck och på vilket sätt välkomnar vi dem?
Imorgon inviger vi en park, Augusta Widebecks park, mitt emot kommunhuset. Widebeck var en förebild för sin tids kvinnor och förebilder behöver vi fler av. Men vem appellerar denna park och detta monument till? Är parken inte i själva verket ytterligare ett tecken på att kultur är för oss som har närmare till pension än till en ljusnande framtid?
1 kommentar:
Det ena förskjuter inte det andra. Ett minnesmärke bör trots allt ha en något längre "livstid" än ett par generationer barn och ungdomar. Kulturen förändras ju hela tiden med varje ny generation. Minnesmärken är något helt annat.
Skicka en kommentar