Lena Andersson skrev i förra veckan en underbar ledare i DN på temat vad konsterna är bra för.
Hon inleder sin ledare:
"Blir man en bättre och mer insiktsfull människa av konst och kultur? I så fall vore litteraturkritiker, författare, konstnärer, regissörer och skådespelare särdeles fantastiska och mogna personer, då de arbetar med det hela dagarna under hela livet. Så är tyvärr inte fallet.
Mänskligheten begår alla misstag på nytt och på nytt trots att litteraturen, filmen, konsten och teatern, för att inte tala om forskningen, oavbrutet påvisar och förklarar mekanismerna bakom elände, elakhet och dårskap. Så vad är poängen med all konst om mänskligheten inget lär sig? Skönhetsupplevelser? Förströelse för stunden? Ska staten bekosta det?"
Lena Anderssons självklara ja, känns befriande i tider av rationell monomani och ekonomism.
I själva verket ställer hon det rationella och reaktiva djuret, som ekonomismen reducerar oss till mot den reflekterande intelligenta människan kapabel att skapa sin egen verklighet och öde, mot varandra.
Andersson skriver:
"Ty utan konst och kultur tillgängliga för alla vore livet ännu brutalare än det är."
"Till kulturens och konstens betydelse måste man förhålla sig en smula religiöst: Svårt att leda nyttan i bevis, man får tro på det och lita till uppenbarelsen och det egna uppfyllande mötet. Väldigt många har haft rena epifanier av kultur och konst. Den kan ibland rädda förståndet på en."
Låt alla få sitta ner vid kulturens och konsternas lägereldar, då känner vi oss mindre ensamma och livet, hur det än ter sig för envar, så mycket lättare att ha på vår lott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar