Ensam som barn var jag aldrig. Länge delade jag rum med mina tre syskon i vår HSB-lägenhet på von Lingens väg 27 i Malmös utkanter. Det var först i sjätteklass som jag fick eget rum. Vi flyttade till Sofielund, ett något bättre område, närmare staden och framförallt fick vi en större lägenhet. Mamma hade blivit arbetsledare på Tobaksbolaget och pappa drev sedan några år ganska framgångsrikt en resebyrå vars huvudsakliga kundstock bestod av greker som skulle hem till Grekland två, tre gånger per år.
Kompisar hade jag inte så många. Även om jag var bra på nästan alla sporter, speciellt racketsporterna, men även i handboll, fotboll och basket, lyckades jag inte få mer än en kompis som jag hade något sån när regelbunden kontakt med. Han hette Magnus. Han bodde i 29:an och vi gick i parallellklass i lågstadiet. Vi umgicks inte så mycket. När han och hans mamma flyttade till Sofielund fanns det inte så många på min egen gård som jag ville umgås med förutom Stefan och Mikael. Mikael flyttade så småningom och Stefan fick jag inte umgås med efter incidenten på postterminalen.
Jag hade tre kulturer att falla tillbaka på, den grekiska, den danska och så den svenska, eller rättare sagt den socialdemokratiska som på 70-talet var stark och hade en kraftfull röst inte bara i Palmes Sverige utan även ute i världen och så hade jag förstås min familj. Pappa som var och alltjämt är en känslosam särling, stukad av sin egen tid och det elände som präglade Europa under första hälften av förra seklet. Pappa säger att han föddes i fel tid. Framtiden då han växte upp handlade om historiska uppgörelser och inte om just framtiden, och pappa var alldeles för levnadsglad och optimistisk för sin tid. Att han sökte ett ljus i det mörka Norden är för honom som för de flesta som kommer hit en paradox. Och ju mer jag tänker på det så är han liksom kvinnan han valde att leva med en flykting.
Mamma var 18 när hon träffade pappa och blev gravid. Pappa var 17 år äldre än sin blivande hustru. Mamma insåg de att deras möjligheter var små i det borgerliga Danmark där mamma växte upp. Ogift och gravid med en äldre förvisso stilig grekisk man och utan utbildning, insåg mamma att hon inte hade en framtid i Danmark. I Sverige fanns jobben, en solidarisk arbetarklass och många av pappas landsmän. Mina föräldrar valde att bosätta sig så att de på fina dagar hade Köpenhamn i horisonten. ”Byn” var närvarande men ändå inte.
Min mormor var sjuk större delen av sitt vuxna liv. Det gånger vi träffade henne var det på S:t Hans hospital i Roskilde, en institution för mentalt sjuka. Mormors sjukdom har präglat min mamma. Inte blev det bättre av att även morfar blev sjuk och led av svår gikt under flera decennier. Sjukdomar är inget man pratar om och att åma sig är inget man gör. Man bara lever med det. Men min mamma har all anledning att åma sig. Fyra barn och ett långt arbetsliv på ett industrigolv och ansvar för hemmet har sargat hennes kropp. Det tog lång tid innan hon mentalt tog stryk, men på ålderns höst hör jag henne säga att hon har ont. Och då kommer den reflexmässiga flyktreaktionen: Klaga inte, jag står inte ut! Och om du mamma läser detta ber jag om förlåtelse. Jag borde vara gammal nog att välja mina egna vägar och inte de ärvda.
Detta är andra avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
2 kommentarer:
Är man intresserad av människor som jag är en historia som Din alltid läsvärd och intressant. Inte minst är det också viktigt att människor formulerar sin historia i skrift eftersom det idag är så få som för dagbok eller skriver brev till varandra som förr om sitt vardagsliv. Det ytliga bloggandet ("Häller i mig kaffekoppen. Vad ska jag ha på mig idag?") kan aldrig ersätta det genomtänkta berättandet.
Men var hittar jag Del 1?
Hej Mats, jag tror att du har rätt. Människor är intressanta. Jag har mer och mer börjat intressera mig för berättandet och därav min egen historia för att på något sätt kunna förstå mig själv och andra människor jag möter. Det har dessutom blivit viktigare när jag nu har barn, som förr eller senare också ska skapa sig en identitet och en självkänsla. Jag har inte alla gånger uppskattat min historia för den är nedsolkad med felsteg, brustna hjärtan, sårade människor och havererade projekt. Men den har också Livet är underbart-stunder.
Att ta hand om sin egen historiska drivved och bygga sig en borg är tror jag en viktig del av att känna sig själv.
Mening handlar oftast om ett innehåll i framtiden, om en drivkraft framåt, men mening är också det som vi åstadkommit, det vi varit med om, tankar vi haft, drömmar och val vi gjort osv.
Vi lever i flyktiga tider, det har du också rätt i, och flyktigare kommer de att bli. Här blir vår berättelser ett mänskligt kitt, som överbrygger kulturella olikheter och xenofoba motreaktioner som SD. Som min titel Flykting, turist eller nomad? antyder är livet en typ av resa. För somliga en självvald, för andra en nödvändighet, för någon annan en livsstil osv.
Vårt samhälle kommer att bestå av flyktingar, turister och nomander. I en sådan kultur så tror jag våra historier är otroligt viktiga men också platsens historia, stadens historia. Vi går på jättars axlar, som trampade runt här. Så framtiden talar för din Mats!!!
Första delen och andra delen hittar du här
Skicka en kommentar