Som kronisk episodiker återkommer mina passioner i sjok. Mina passioner blommar upp och tynar bort, för att efter en tid blomma upp igen. I en annan prakt eller åtminstone i en annan skepnad. Poesi är en sådan passion.
De senaste 24 timmarna har jag haft en stor känsla av oro. Det är tiden, tonerna, tempot och tankarna som samverkar till en stark känsla i mig. Och jag har svårt att vara oberörd. Viljan att skriva kryper fram.
Jag delar några rader med dig för att du ska få känna på hur det känns att vara mig just nu.
Året noll
Här bor mörkret,
Svart som sot
En mantel
en hantel
en plats för
vårt spel
Här är knivarna
Vita
O röda på morgonen
De fyller hålen
Attackerar målen
Sällar sig till alla ropen
O skålen.
Ymnigt hon blöder
Den skada hon göder
lierar sig med
livmodern
Blöder.
2 kommentarer:
Patrick, det var en för årstiden mycket passlig dikt.
Delar helt din känsla av melankoli och lite svårmod,
men snart är det bara 4 månader till vårdagjämningen.
Däremellan finns ju ett antal ljuspunkter som jul och nyår
det gäller "bara" att försöka njuta i goda vänners lag för att lida tiden.
Ha det bra,
Erik
Erik,
Det är så sant så. Vi är sällan ensamma. Ofta väljer vi ensamheten och jag har föresatt mig att aldrig välja den igen.
Tack för dina rader och din hållpunkter. De ska sannerligen utnyttjas.
Må bäst.
P.
Skicka en kommentar