Ensam som barn var jag aldrig. Länge delade jag rum med mina tre syskon i vår HSB-lägenhet på von Lingens väg 27 i Malmös utkanter. Det var först i sjätteklass som jag fick eget rum. Vi flyttade till Sofielund, ett något bättre område, närmare staden och framförallt fick vi en större lägenhet. Mamma hade blivit arbetsledare på Tobaksbolaget och pappa drev sedan några år ganska framgångsrikt en resebyrå vars huvudsakliga kundstock bestod av greker som skulle hem till Grekland två, tre gånger per år.
Kompisar hade jag inte så många. Även om jag var bra på nästan alla sporter, speciellt racketsporterna, men även i handboll, fotboll och basket, lyckades jag inte få mer än en kompis som jag hade något sån när regelbunden kontakt med. Han hette Magnus. Han bodde i 29:an och vi gick i parallellklass i lågstadiet. Vi umgicks inte så mycket. När han och hans mamma flyttade till Sofielund fanns det inte så många på min egen gård som jag ville umgås med förutom Stefan och Mikael. Mikael flyttade så småningom och Stefan fick jag inte umgås med efter incidenten på postterminalen.
Jag hade tre kulturer att falla tillbaka på, den grekiska, den danska och så den svenska, eller rättare sagt den socialdemokratiska som på 70-talet var stark och hade en kraftfull röst inte bara i Palmes Sverige utan även ute i världen och så hade jag förstås min familj. Pappa som var och alltjämt är en känslosam särling, stukad av sin egen tid och det elände som präglade Europa under första hälften av förra seklet. Pappa säger att han föddes i fel tid. Framtiden då han växte upp handlade om historiska uppgörelser och inte om just framtiden, och pappa var alldeles för levnadsglad och optimistisk för sin tid. Att han sökte ett ljus i det mörka Norden är för honom som för de flesta som kommer hit en paradox. Och ju mer jag tänker på det så är han liksom kvinnan han valde att leva med en flykting.
Mamma var 18 när hon träffade pappa och blev gravid. Pappa var 17 år äldre än sin blivande hustru. Mamma insåg de att deras möjligheter var små i det borgerliga Danmark där mamma växte upp. Ogift och gravid med en äldre förvisso stilig grekisk man och utan utbildning, insåg mamma att hon inte hade en framtid i Danmark. I Sverige fanns jobben, en solidarisk arbetarklass och många av pappas landsmän. Mina föräldrar valde att bosätta sig så att de på fina dagar hade Köpenhamn i horisonten. ”Byn” var närvarande men ändå inte.
Min mormor var sjuk större delen av sitt vuxna liv. Det gånger vi träffade henne var det på S:t Hans hospital i Roskilde, en institution för mentalt sjuka. Mormors sjukdom har präglat min mamma. Inte blev det bättre av att även morfar blev sjuk och led av svår gikt under flera decennier. Sjukdomar är inget man pratar om och att åma sig är inget man gör. Man bara lever med det. Men min mamma har all anledning att åma sig. Fyra barn och ett långt arbetsliv på ett industrigolv och ansvar för hemmet har sargat hennes kropp. Det tog lång tid innan hon mentalt tog stryk, men på ålderns höst hör jag henne säga att hon har ont. Och då kommer den reflexmässiga flyktreaktionen: Klaga inte, jag står inte ut! Och om du mamma läser detta ber jag om förlåtelse. Jag borde vara gammal nog att välja mina egna vägar och inte de ärvda.
Detta är andra avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
Visar inlägg med etikett Boken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Boken. Visa alla inlägg
2010-09-30
Om berättelsen är viktig för oss
Jag har länge funderat på det här. Och när jag såg följande mening på tåget hem från Eskilstuna insåg jag att det var dags att sätta tankarna på pränt.
Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok". Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
– Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
– Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.
Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.
Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..
Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.
Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok". Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
– Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
– Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.
Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.
Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..
Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)