Ensam som barn var jag aldrig. Länge delade jag rum med mina tre syskon i vår HSB-lägenhet på von Lingens väg 27 i Malmös utkanter. Det var först i sjätteklass som jag fick eget rum. Vi flyttade till Sofielund, ett något bättre område, närmare staden och framförallt fick vi en större lägenhet. Mamma hade blivit arbetsledare på Tobaksbolaget och pappa drev sedan några år ganska framgångsrikt en resebyrå vars huvudsakliga kundstock bestod av greker som skulle hem till Grekland två, tre gånger per år.
Kompisar hade jag inte så många. Även om jag var bra på nästan alla sporter, speciellt racketsporterna, men även i handboll, fotboll och basket, lyckades jag inte få mer än en kompis som jag hade något sån när regelbunden kontakt med. Han hette Magnus. Han bodde i 29:an och vi gick i parallellklass i lågstadiet. Vi umgicks inte så mycket. När han och hans mamma flyttade till Sofielund fanns det inte så många på min egen gård som jag ville umgås med förutom Stefan och Mikael. Mikael flyttade så småningom och Stefan fick jag inte umgås med efter incidenten på postterminalen.
Jag hade tre kulturer att falla tillbaka på, den grekiska, den danska och så den svenska, eller rättare sagt den socialdemokratiska som på 70-talet var stark och hade en kraftfull röst inte bara i Palmes Sverige utan även ute i världen och så hade jag förstås min familj. Pappa som var och alltjämt är en känslosam särling, stukad av sin egen tid och det elände som präglade Europa under första hälften av förra seklet. Pappa säger att han föddes i fel tid. Framtiden då han växte upp handlade om historiska uppgörelser och inte om just framtiden, och pappa var alldeles för levnadsglad och optimistisk för sin tid. Att han sökte ett ljus i det mörka Norden är för honom som för de flesta som kommer hit en paradox. Och ju mer jag tänker på det så är han liksom kvinnan han valde att leva med en flykting.
Mamma var 18 när hon träffade pappa och blev gravid. Pappa var 17 år äldre än sin blivande hustru. Mamma insåg de att deras möjligheter var små i det borgerliga Danmark där mamma växte upp. Ogift och gravid med en äldre förvisso stilig grekisk man och utan utbildning, insåg mamma att hon inte hade en framtid i Danmark. I Sverige fanns jobben, en solidarisk arbetarklass och många av pappas landsmän. Mina föräldrar valde att bosätta sig så att de på fina dagar hade Köpenhamn i horisonten. ”Byn” var närvarande men ändå inte.
Min mormor var sjuk större delen av sitt vuxna liv. Det gånger vi träffade henne var det på S:t Hans hospital i Roskilde, en institution för mentalt sjuka. Mormors sjukdom har präglat min mamma. Inte blev det bättre av att även morfar blev sjuk och led av svår gikt under flera decennier. Sjukdomar är inget man pratar om och att åma sig är inget man gör. Man bara lever med det. Men min mamma har all anledning att åma sig. Fyra barn och ett långt arbetsliv på ett industrigolv och ansvar för hemmet har sargat hennes kropp. Det tog lång tid innan hon mentalt tog stryk, men på ålderns höst hör jag henne säga att hon har ont. Och då kommer den reflexmässiga flyktreaktionen: Klaga inte, jag står inte ut! Och om du mamma läser detta ber jag om förlåtelse. Jag borde vara gammal nog att välja mina egna vägar och inte de ärvda.
Detta är andra avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
2011-03-24
Därför blir jag vilde
Kanske är jag för snabb med att dödförklara partipolitiken och kanske har mina gamla partikamrater i Strängnäspartiet rätt, att mandatet som ersättare i Strängnäs kommunfullmäktige tillhör partiet. Men jag är övertygad om att den lokala partipolitiken som den ser ut idag är förlegad.
Jag tror personligen på personvalssystemet och jag tror att det krävs ännu fler oberoende personvalda i fullmäktige. Det är i själva verket en nödvändig utveckling för att det politiska systemet ska återfå förtroendet och det förvånar mig att det är så få som ser den möjligheten.
I valet 2010 drev jag en veckas personvalskampanj och hade dess varit aktiv i kulturnämnden och opinionsbildat vid flertalet tillfällen i debattartiklar, i offentliga debatter och på min blogg. Alla kostnader för min kampanj ( ca.2500 kronor) stod jag själv för. Mitt arbete gav mig 36 röster. Det är fler röster än många av de ledamöter som sitter i fullmäktige idag fick.
Hälften av landets kommuner leds av oheliga allianser. Strängnäs är inget undantag och då kan man undra om inte väljarna blir mer förvirrade av förvillande partibeteckningar, som i realiteten inte betyder något, än att personer själva formulerar sina politiska intentioner och går till val på dem. Personvalssystemet främjar den medborgardialog som efterlyses av så många, men som så få lyckas åstadkomma.
Mitt gamla parti Strängnäspartiet är det närmaste ett personvalsparti man kan komma. Det var bland annat därför jag valde att engagera mig i partiet, men att utvecklingen i partiet där laget går före individen anser jag vara olycklig. Det fråntar partiet dess viktigaste kvalitet och existensberättigande: att det i brist på traditionell ideologisk ryggrad vilar på enskilda personers genuina engagemang för hela Strängnäs kommuns väl och ve.
Att utmana det nuvarande systemet i riktning mot ett personvalsystem anser jag vara min plikt. Däremot tror jag inte att det är lätt. Jag föreställer mig att det är svårt att utmana politisk praxis på det här sättet. I den lokala politiken är det troligtvis ännu svårare att vara politisk vilde och speciellt i en liten kommun som Strängnäs. Nu har Hélène Brodin Rheindorf och Margit Urtegård, två politiker som jag respekterar och beundrar för deras ärlighet och mod banat vägen. Därför känns det både tryggt och spännande att på allvar driva viktiga politiska frågor och perspektiv utan klubbjacka.
De frågor jag gick till val på 2010 är de som kommer att gälla framöver för mitt agerande i fullmäktige. Har du synpunkter på min agenda hör du av dig. Det räknar jag med.
Välkommen till vildmarken!
Jag tror personligen på personvalssystemet och jag tror att det krävs ännu fler oberoende personvalda i fullmäktige. Det är i själva verket en nödvändig utveckling för att det politiska systemet ska återfå förtroendet och det förvånar mig att det är så få som ser den möjligheten.
I valet 2010 drev jag en veckas personvalskampanj och hade dess varit aktiv i kulturnämnden och opinionsbildat vid flertalet tillfällen i debattartiklar, i offentliga debatter och på min blogg. Alla kostnader för min kampanj ( ca.2500 kronor) stod jag själv för. Mitt arbete gav mig 36 röster. Det är fler röster än många av de ledamöter som sitter i fullmäktige idag fick.
Hälften av landets kommuner leds av oheliga allianser. Strängnäs är inget undantag och då kan man undra om inte väljarna blir mer förvirrade av förvillande partibeteckningar, som i realiteten inte betyder något, än att personer själva formulerar sina politiska intentioner och går till val på dem. Personvalssystemet främjar den medborgardialog som efterlyses av så många, men som så få lyckas åstadkomma.
Mitt gamla parti Strängnäspartiet är det närmaste ett personvalsparti man kan komma. Det var bland annat därför jag valde att engagera mig i partiet, men att utvecklingen i partiet där laget går före individen anser jag vara olycklig. Det fråntar partiet dess viktigaste kvalitet och existensberättigande: att det i brist på traditionell ideologisk ryggrad vilar på enskilda personers genuina engagemang för hela Strängnäs kommuns väl och ve.
Att utmana det nuvarande systemet i riktning mot ett personvalsystem anser jag vara min plikt. Däremot tror jag inte att det är lätt. Jag föreställer mig att det är svårt att utmana politisk praxis på det här sättet. I den lokala politiken är det troligtvis ännu svårare att vara politisk vilde och speciellt i en liten kommun som Strängnäs. Nu har Hélène Brodin Rheindorf och Margit Urtegård, två politiker som jag respekterar och beundrar för deras ärlighet och mod banat vägen. Därför känns det både tryggt och spännande att på allvar driva viktiga politiska frågor och perspektiv utan klubbjacka.
De frågor jag gick till val på 2010 är de som kommer att gälla framöver för mitt agerande i fullmäktige. Har du synpunkter på min agenda hör du av dig. Det räknar jag med.
Välkommen till vildmarken!
2011-02-08
Webbradio låter vänta på sig
Att Strängnäs politiska liv ännu inte tagit klivet in i det digitala 2.0-samhälllet är uppenbart. 2.0-samhället kännetecknas av transparens, tillgänglighet och vilja att kommunicera med medborgarna. Det är begrepp som borde ingå i den värdegrund som politiker och tjänstemän diskuterat det gångna året. Ett annat är att hålla vad man lovar. Trots att beslut om att exempelvis börja sända webbradio från kommunfullmäktige görs det inte. Jag undrar förstås varför? Nedan har jag ett ljudklipp från sommaren 2009 där en fråga från allmänheten om varför det inte sänds webbradio från kommunfullmäktige. Leif Lindström (s) säger att det är tjänstemännen som ska verkställa beslutet. Dåvarande ordförande i kommunfullmäktige Anders Svensson raljerar lite om sin okunskap men får Lindströms försäkran om att webbradiosändningar ska fungera i september 2009. Idag är det februari 2011 och ännu har ingen webbradiosändning gjorts. När blir det webbradio från kommunfullmäktige? Webbradio kf by Bee Studios
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2011-02-06
En reflektion kring att gå i andra mäns kläder...eller hur man blir man i andra hand.
Här kommer mitt anförande jag höll på Creative mode på Multeum i fredags: Patrick Baltatzis heter jag. Jag jobbar på Mälardalens högskola med kommunikation, är i grund och botten journalist och kaospilot, är politiskt aktiv i kommunen, hobbymusiker, och är gift med en designer. Vi har tre klädmedvetna tjejer i hemma i vår hage. Efter att Katja frågade mig om jag ville ställa upp på det här, började jag förstås fundera och problematisera, min favoritsysselsättning för övrigt. Vad tycker jag egentligen om kläder? Vad är kläder? Och vilken betydelse har de för mig? Idag står jag här i secondhand-kläder. Den här kombinationen av plagg har jag inte burit förr, däremot har jag föreställt mig den. Plaggen skulle ha använts på en konferens i bemötande för kommunanställda där jag hade rollen som moderator. Av uppenbara skäl blev det inte så. Jag skulle ha framstått som ung, klassisk och lite snobbig, inför den medelålders socialsekreteraren, SYV-konsulenten och förskolelärarinnan. Som kommunikatör är kläder givetvis ett intressant och användbar kommunikationsmedel. För när jag klär mig, klär jag inte i ett personligt signalsystem enbart utan jag klär dessutom min omvärld. Jag hänger på den en frack av fördomar och förutfattade meningar. Vad vore vi utan kläder? Utan kläder är vi nakna. Hur många vågar ställa sig här nakna? Hur många vågar visa vem de är? Hur många vet vem de är? Det här är centrala frågor i all medveten kommunikation, vare sig man är person eller organisation. Så ser jag på kläder professionellt och som en utåtriktad företeelse. Kläder fungerar inåt också. Kläder är för mig en uppsättning roller jag kan plocka ur garderoben, men mest, om jag ska vara uppriktig, ett sätt att säga till mig själv: Fy fan vad snygg du är! Jag mår som bäst, när jag efter att ha stått i en skållhet dusch i femton minuter, det är här alla mina idéer föds, stiger ur fylld av energi och letar i garderoben, och försöker klä mig i känslan jag bär på inombords. En snyggt och personligt klädd person är en som ett leende. Oemotståndlig. Det är en säljares bästa egenskap: att vara oemotståndlig. Och någonstans bor det en säljare i mig. Vare sig det är som kommunikatör, politiker eller musiker. Och känslan av att vara oemotståndlig är härlig! Men jag anar även en annan djupare sida av mitt förhållande till kläder. När jag inventerar de senaste årens klädköp inser jag att i huvudsak köper i andra hand. Jag köper andra mäns kläder. Det är en intressant och på samma gång en lite skrämmande iaktagelse. Kanske är mina klädköp mer än vad som i förstone kan betraktas som snålhet och jakt på en garderob till ett skäligt pris. Tänk om det är ett sökande efter rollen som man och ett försök i fåfänglighet att ärva andra mäns identitet och historia? Som ett sätt att undvika nakenheten, att vidmakthålla en roll som blivit otydlig i crossoverns tidevarv, ett sätt att få svaret på vad det innebär att vara man. Skulle dessa frågor visa sig vara av mer akademisk natur nöjer jag mig med att ge kläderna rollen som min bästa vän. Fy fan vad snygg du är, kan åtminstone inte jag bli trött på att höra.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2011-02-04
Nu händer det igen
Vem trodde på allvar att det skulle försvinna? Klottret alltså. Nu är det tillbaka igen till förtret för alla och inte minst de fastighetsägare som får ägna tid och pengar åt att få bort skadegörelsen. Många säger att klottret försvinner om vi har en graffitiväg i Strängnäs. Det tror inte jag. Däremot tycker jag att vi ska ha en graffitivägg i Strängnäs, som ett erkännande av en kulturform som företrädelsevis dyrkas av ungdomar. Gärna centralt så att den synliggörs och synliggör ungdomars talang och förmågor. Vad ska vi då göra med klottret? Till syvende og sidst är det en gemensam uppgift, även om polisen och föräldrar bär ett tungt ansvar. Men så länge vi inte känner ett gemensamt ansvar, kommer dessvärre fler klottrare att finna grogrund i vår kommun.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2010-12-03
Sista bloggposten!
Nu byter jag helt. Fortsättningsvis kommer jag att finnas på www.baltatzis.se.
Vi ses!
Vi ses!
2010-11-30
Ännu en förlust för de unga
Kulturnämnden och bildningsförvaltningen sade nej till en graffitivägg i Strängnäs. Det tycker jag är både tråkigt och fel. Jag skulle varit där men kunde inte gå och beklagar det jag djupt. Strängnäs skulle bli mer dynamiskt om även ungdomar fick ta plats i centrum, som det är nu ska ungdomar helst inte synas utan snarare förvisas ut i periferin och bana plats för en resurstark borgerlighet. Det är en oerhört tragisk utveckling. Jag hoppas att mina forna partikamrater i Strängnäspartiet argumenterar i kommunfullmäktige för ungdomars rätt till staden.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2010-11-24
Dags att kliva av...
Den kan förefalla kort. Min tid som politiskt aktivt, men nu är den över. För den här gången. Jag har efter valet funderat en hel del på hur mycket tid och energi som det politiska engagemanget kräver. Och jag kommer hela tiden fram till samma svar. Alltför mycket. Det är OK så länge man känner att man gör det med glädje och att andra gläds åt det man gör. På senare tid har det inte varit så och då är mer tidskrävande politiska uppdrag fel väg att gå. Jag har idag ställt mina politiska förtroendeuppdrag i Strängnäspartiet till förfogande och hoppas all välgång för partiet och mina partikamrater.
Politiskt intresserad har jag varit i hela mitt liv och kommer att var det även i fortsättningsvis.
Kom ihåg: Den som har roligast vinner!
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Politiskt intresserad har jag varit i hela mitt liv och kommer att var det även i fortsättningsvis.
Kom ihåg: Den som har roligast vinner!
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2010-11-21
Att sky elden...
Strengnäs Tidning har i en ledare uttryckt oro över att ledande politiker i Strängnäs vägrar att debattera i tidningen. Alex Voronov har i ett ledarstick bett de styrande i Strängnäs att förklara hur de resonerat i bildandet av den nya majoriteten. En högst rimlig hållning då många väljare känner sig lurade. Ledaren skriver:
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
Vi förväntar oss därför att de två partiernas ledare nu förklarar varför de har valt att styra med Socialdemokraterna.Jag har kommenterat debatten i en kommentar: Jens Persson slår i ett svar till ledaren in öppna dörrar genom att påstå att han är vald att leverera. Är inte alla valda politiker det? Att Jens Persson undviker att ge offentlighet åt majoritetens resonemang kring ställningstaganden, prioriteringar och beslut, känns mycket märkligt för att inte säga suspekt. Förstår Jens Persson innebörden av sitt ämbete som högste förtroendevald i kommunen? Förstår Jens Persson att hans demokratiska självvalda passivitet bidrar till att förstärka de spänningar som redan finns i Strängnäs-politiken? Perssons svar på Strengnäs Tidnings högst berättigade ledare gör åtminstone mig bekymrad. Fler borde vara oroliga.
Publicerat på http://www.baltatzis.se.
2010-11-08
Malmö visar vägen
Malmö förtjänar framgången och visar att ett multikulturellt lagbygge fungerar. Däremed inte sagt att allt är bra i Malmö, men staden är på god väg att bygga en modern europeisk och kulturellt högintressant stad i utkanten av Sverige.
Jag är lite ledsen att jag inte varit med på resan, men jag är stolt och glad för att Malmös pågar och töser visat att hjärtat alltid är rött oavsett hudfärg och oavsett språk.
Nu hoppas jag att Eskilstuna, som i mångt och mycket står inför samma utmaningar som Malmö gjorde för 20-talet år sedan lyckas med sin vision om den stolta Fristaden. Och Eskilstuna har mycket att lära av Malmö.
2010-11-05
Politisk starr i Åker
Det började som det slutade. Den nya majoriteten i Strängnäs har knappt hunnit berätta för väljarna vilken politik de kommer att få under fyra år, förrän kritiken haglar. Med all rätta. Förklaringen är ett hopkok av inte enbart majoritetspartiernas hjärtefrågor utan även oppositionens. Så blir det när makten framförallt gäller. Det förvånar egentligen ingen. Det som förvånar är att maktens män inte lärt sig av gamla misstag.
Det är inte så lite arrogant att ha ett kommunalt övertagande av Åkers Folkets Hus som en del av majoritetsförklaringen.
Flera debattörer har påpekat detta och jag kan bara stämma in klagokören. Det är helt enkelt inte rimligt att S-kommunalrådet Tord Tjernströms problem blir en kommunal angelägenhet. Istället för att köpa och sälja fastigheter för skattepengar borde kommunalrådet ägna tid åt viktigare problem: Det historiska S-fästet Åker har blivit ett tillhåll för SD-anhängare vilket i ärlighetens namn måste vara genant för såväl S som Tord Tjernström. Ser kommunalrådet några kopplingar till den förda politiken som Tjernström varit ansvarig för och det tilltagande missnöjet i sin egen hemort? På vilket sätt vill kommunalrådet stärka bildningsfrågorna och demokratifrågorna till gagn för hela kommunen och inte enbart S-rörelsen?
Som jag ser det lider Tord Tjernström av politisk starr. Ska S bli en progressiv och viktig kraft i framtiden är det hög tid att hantera denna blindhet.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
Det är inte så lite arrogant att ha ett kommunalt övertagande av Åkers Folkets Hus som en del av majoritetsförklaringen.
Flera debattörer har påpekat detta och jag kan bara stämma in klagokören. Det är helt enkelt inte rimligt att S-kommunalrådet Tord Tjernströms problem blir en kommunal angelägenhet. Istället för att köpa och sälja fastigheter för skattepengar borde kommunalrådet ägna tid åt viktigare problem: Det historiska S-fästet Åker har blivit ett tillhåll för SD-anhängare vilket i ärlighetens namn måste vara genant för såväl S som Tord Tjernström. Ser kommunalrådet några kopplingar till den förda politiken som Tjernström varit ansvarig för och det tilltagande missnöjet i sin egen hemort? På vilket sätt vill kommunalrådet stärka bildningsfrågorna och demokratifrågorna till gagn för hela kommunen och inte enbart S-rörelsen?
Som jag ser det lider Tord Tjernström av politisk starr. Ska S bli en progressiv och viktig kraft i framtiden är det hög tid att hantera denna blindhet.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
2010-11-04
SJ drar in direktåget
Många har sökt upp mig i egenskap av politiker för att de är oroade över förändringar i tågtidtabellen till och från Strängnäs till Stockholm. Framförallt är det det direkttåget på morgonen 6.58 som många uppskattar och som nu kommer att dras in fr o m 13 december. Utan att jag vet orsaken till varför denna avgång dras in eller känner till förhållandena bakom SJ:s till synes märkliga beslut, anser jag att den här typen av förändringar är olyckliga. Tyvärr är detta inget nytt. SJ har en historik av oväntade förändringar i tidtabellerna och oftast till det sämre.
SJ förstår nog inte vikten av goda kommunikationer till och från orter som vår, när man gång efter annan agerar på det här viset. Ska vi fortsatt ha en hållbar tillväxt i vår kommun är långsiktiga och behovsrelaterade kommunikationer väldigt viktiga. Det borde även SJ vara intresserat av om vill behålla sin gröna profil.
Jag uppmanar att alla de som upplever att SJ begränsar deras möjligheter till arbete på det här sättet att agera.
En vän till mig har börjat samla in namnlistor och jag kommer att höra mig för inom politikerkåren om vilka medel och åtgärder vi kan göra för att se till så att vi får bästa möjliga förutsättningar för in- och utpendling med tåg i vår kommun.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
SJ förstår nog inte vikten av goda kommunikationer till och från orter som vår, när man gång efter annan agerar på det här viset. Ska vi fortsatt ha en hållbar tillväxt i vår kommun är långsiktiga och behovsrelaterade kommunikationer väldigt viktiga. Det borde även SJ vara intresserat av om vill behålla sin gröna profil.
Jag uppmanar att alla de som upplever att SJ begränsar deras möjligheter till arbete på det här sättet att agera.
En vän till mig har börjat samla in namnlistor och jag kommer att höra mig för inom politikerkåren om vilka medel och åtgärder vi kan göra för att se till så att vi får bästa möjliga förutsättningar för in- och utpendling med tåg i vår kommun.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
2010-10-29
Vem är samhällsbyggnadschefen?
Läser på kommunens hemsida strangnas.se att Ulf Chricton blivit ersatt av en Marie Jonsson, som samhällsbyggnadschef. Kommunchefen Peter Lundberg kommenterar rekryteringen:
Nota bene: Strängnäs Tidning gör ett något bättre jobb här.
- Marie har fått tjänsten som samhällsbyggnadschef i hård konkurrens med externa kandidater. Det är ett styrkebesked att vi kan tillsätta en så kvalificerad tjänst med en av våra egna.Det har Lundberg säkert rätt i men jag förväntar mig en bättre presentation av en av kommunens viktigaste chefer än att hon är "en av oss". Vem är hon? Mer öppenhet om jag får be!
Nota bene: Strängnäs Tidning gör ett något bättre jobb här.
2010-10-28
"En god stad är som en god fest, gästerna stannar länge för de har det gott tillsammans." Citatet är Jan Gehls, författaren till boken De mänskliga städerna Det kan inte sägas bättre. Och man kan undra om det är festfixare som bygger våra städer eller om det åtminstone borde vara det? Något att reflektera över.
http://www.baltatzis.se
http://www.baltatzis.se
2010-10-25
Jag ärar...
Jag ärar de nya lyssnande strängnäsmoderaterna. Jag känner mig hedrad. Strängnäs största parti och deras partiledare Maria von Beetzen har på dagens kommunfullmäktige lämnat in en motion om det som jag gick till val på: 500-årsjubileet av instiftandet av Gustav Vasa som konung.
Redan i maj månad debatterade jag med Maria om kulturens roll i det framtida Strängnäs. Där höll jag ett brandtal för just detta evenemang, som en stor möjlighet för hela Strängnäs kommun att profilera sig. Maria von Beetzen noterade förslaget och gjorde det till sitt eget.
Jag vill uppmana Maria von Beetzen att läsa mitt valmanifest en gång till. Det finns säkert mer hon kan göra moderat politik av!
Publicerat på http://www.baltatzis.se
Redan i maj månad debatterade jag med Maria om kulturens roll i det framtida Strängnäs. Där höll jag ett brandtal för just detta evenemang, som en stor möjlighet för hela Strängnäs kommun att profilera sig. Maria von Beetzen noterade förslaget och gjorde det till sitt eget.
Jag vill uppmana Maria von Beetzen att läsa mitt valmanifest en gång till. Det finns säkert mer hon kan göra moderat politik av!
Publicerat på http://www.baltatzis.se
2010-10-18
En dikt om hösten
Höst.
I morse grät jag.
Det var nog färgerna.
Det var nog barnen.
Det var nog tonerna.
Det var nog jag.
O jag såg bort för att liksom trotsa tanken
o på avstånd förhålla mig till det som äter upp mig.
Livet.
O jag kände mig fångad fasthållen för en stund i lövdansens färger.
Jag torkade mina tårar svepte iväg dem som om de inte hörde hemma här
o jag tvingade fram ett leende till tonerna av morgonbestyren
o barnens transparenta klunkar.
Livet tog en bit till
o tystnade.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
I morse grät jag.
Det var nog färgerna.
Det var nog barnen.
Det var nog tonerna.
Det var nog jag.
O jag såg bort för att liksom trotsa tanken
o på avstånd förhålla mig till det som äter upp mig.
Livet.
O jag kände mig fångad fasthållen för en stund i lövdansens färger.
Jag torkade mina tårar svepte iväg dem som om de inte hörde hemma här
o jag tvingade fram ett leende till tonerna av morgonbestyren
o barnens transparenta klunkar.
Livet tog en bit till
o tystnade.
Publicerat på http://www.baltatzis.se
2010-10-05
Strängnäs får en minister
Ulf Kristersson blir ny socialförsäkringsminister. Det tidigare kommunalrådet i Strängnäs blir ersätter Cristina Husmark Pehrsson som statsråd. Det skriver DN idag.
http://www.baltatzis.se
http://www.baltatzis.se
2010-09-30
Om berättelsen är viktig för oss
Jag har länge funderat på det här. Och när jag såg följande mening på tåget hem från Eskilstuna insåg jag att det var dags att sätta tankarna på pränt.
Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok". Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
– Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
– Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.
Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.
Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..
Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.
Att växa upp och leva i en stad är en resa. För mig blev min uppväxttid i Malmö både en klassresa och en upptäcktsfärd. Det var en tid med ljusa stunder, men som i mångt och mycket hade en mörk inramning. Det var också mörkret, inte vinden och de fuktiga vintrarna, som var anledningen till att jag drog från Malmö 1992.
Sydsvenskan hade i slutet av 80-talet en slogantävling. Tidningen efterlyste bidrag som fångade Malmö. Jag tror att bidraget "Har du sitt Malmö har du sitt varden" (uttalas på skånska) vann. Ett annat var " Malmö e nok". Träffsäkert men det var också denna självgoda attityd som gjorde att jag stack från staden.
Jag minns att jag som barn köpte en cykel för pengar jag vunnit på en enarmad bandit på båten till Travemunde. Vi var på väg till Grekland i vår Volvo herrgårdsvagn och den stora behållningen på båten till kontinenten var alla spelautomaterna. Jag bad mamma om en peng och fick till min förvåning en D-Mark. Iväg for jag, upp för de avgasluktande och trånga ståltrapporna och fram till första och bästa automat. Jag stoppade i min enda peng och drog. Egentligen visste jag inte hur man gjorde, jag kunde liksom inte spelets regler och trodde inte ens att man kunde vinna. Det var mer som en film och att det som hände, hände egentligen någon annan, som om det inte var jag som var där. För en D-Mark fick jag tre drag och redan på första draget fick jag två trippelbar. Jag behöll dessa. Andra draget gav ingenting. Tredje draget. Maskinen började blinka och låta. Det osannolika hade hänt. Men inte ens det faktum att det blinkade Jackpot och at t en räknare hade gått bärsärk, övertygade mig om att jag faktiskt hade vunnit. Jag var på väg därifrån när en förbispasserande såg vad som hade hänt.
– Du har vunnit! Du har fått Jackpot! sa mannen.
– Tryck här så får du ut pengarna.
Jag gjorde som mannen sa. Jag tryckte tafatt på knappen. Det rasslade till och rasslet höll på, som jag upplevde det, pinsamt länge. Jag måste ha tömt hela innandömet innan apparaten föll till ro igen. Nu stod jag där med en massa pengar som jag inte kunde bära. Vad gör jag nu? tänkte jag och började stoppa i pengarna i automaten igen.
Jag drog.
Jag hade nog spelat en stund då mamma såg mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon bad mig sluta och sa att jag borde spara mina pengar istället till något annat. Det visade sig var ett klokt råd.
Cykeln hade en lång sadel, var guldfärgad och med ett högt styre. Den var min biljett bort från bråk och bekymmer och gav mig möjligheten att upptäcka världen utanför miljonprogrammens Rosengård. Jag lärde mig att hitta och att navigera i för mig okända statsdelar: Persborg, områdena kring Stenkulaskolan där min syster Marina gick i skolan, Sofielund, Jägersro, Husie, ja, otaliga var ställena som var föremål för min nyfikenhet och vilja att uppleva något nytt.
Det var också denna vilja som tog mig över staketet och in på Postens terminal vid Östra Kyrkogården. Tillsammans med trappuppgångens tuffing Stefan körde vi flakmoppe på området. Tills polisen kom. Hela terminalen var omringade av polisbilar med blåljus och skällande schäferhundar. I vår enfald tog vi till flykt. Vi tog oss över staket och började springa mot Östra kyrkogårdens gravar.
Vi som växte upp på 70- och 80-talet var barn av en tid där kalla kriget var en grundförutsättning. Vi växte upp med terrorbalans och kärnvapenhot. Sedermera avlöstes dessa av hot av nationell karaktär: nedläggningar, permitteringar och arbetslöshet. Varven lades ner, SAAB-fabriken blev inte en sysselsättningskapare trots statliga subventioneringar och Malmö var den enda staden i Sverige med spontana ungdomskravaller. I Stockholm var det terrorattacker, kidnappningar, Baader–Meinhof. Och Clark Olofsson. Alla dessa fenomen följde jag på TV med skräckblandad förtjusning.
Vid den världsberömda blomsterkiosken vid infarten till Östra Kyrkogården, Sigurd Lewerentz sista verk, tog min kriminella bana slut. Ögonblicket då en polisman tog tag i mitt nackhår, nöp till med sin stora hand och skrek Stopp! har etsat sig fast, och varje gång jag tänker på det känner jag oro och rädsla, men också tacksamhet.
De två arga polishundar som jag delade bil med såg ingen skillnad på mig och Clark. Det gjorde inte heller de poliser som med bryska stämmor frågade mig om var jag bodde. För dem var jag nog en Clark Olofsson i vardande. Men ärligt talat var jag mest rädd för pappa som två veckor tidigare inte hade skällt ut mig för att jag cyklat genom centrat med min guldfärgade hoj. Vakterna hade varit tvungna att eskortera mig hem. Den söndagen hade pappa besök och kunde inte tillåta sig att bli arg. Och innan han hade möjlighet att prata med mig hade jag hunnit somna. Jag stod således på minus den där dagen då eskorten var blodtörstiga hundar och betydligt mer hårdföra män. Jag hade all anledning att frukta repressalier.
Som sagt, någonstans börjar en kriminell bana, min tog slut till det öronbedövande skallen av två blodtörstiga schäfrar, men det var inte förrän jag mötte pappas reaktion som jag förstod att jag inte skulle bli en ny Clark Olofsson. Pappa blev arg men han försvarade mig. Inte inför poliserna, som han ursäktade för sin sons dåraktiga gärningar, men han gick raska steg upp till Stefans föräldrar och sa att om inte de såg till så att deras son passar sig så kommer han minsann inte att lägga två fingrar emellan.
Stefan lekte jag aldrig mer med..
Detta är första avsnittet ur texten Flykting, turist eller nomad? - att resa kan vara olika saker. Fler avsnitt kommer att publiceras löpande
Texten finns även på http://www.baltatzis.se. Alla delar kan du läsa här.
Byter till Wordpress!
Jag har funderat ett tag på att byta till en flexiblare bloggplattform. Efter att ha testat Wordpress ett tag så är jag övertygad om att jag kommer att gå över till Wordpress och förlägga Episodi på min domän www.baltatzis.se istället för på blogger.com. Alla inlägg jag skriver på nya Episodi kommer att vara crosspostas till den gamla. Alltså kommer det att finnas två Episodi under en period. Två olika utseenden men med identiskt innehåll. Det här är det första inlägget som kommer att finnas på bägge ställena. Har du några synpunkter, hör gärna av dig till patrick alfakrull baltatzis punkt se!
http://www.baltatzis.se
http://www.baltatzis.se
2010-09-27
Jag nådde inte ända fram...
Foto:CC Helga Weber
Det gick inte hela vägen, men jag nådde väldigt långt. Att som rookie i lokalpolitiken ändå få 36 kryss gör mig mäkta stolt över min kampanj och jag är självklart väldigt glad för det förtroende jag har fått. För en fullmäktigeplats hade 50 röster räckt. Nu blev det inte så.
Den kommande mandatperioden kommer jag att ingå i Strängnäspartiets fullmäktigegrupp som ersättare. Givetvis kommer jag att fajtas för bildnings- och kulturfrågorna. Mycket tyder på att vi Strängnäspartiet kommer att sitta i opposition vilket är nog så bildande.
Jag hoppas att du som valt att lägga din röst på mig även fortsättningsvis kommer att följa hjärtats spår i strängnäspolitiken. Det tänker nämligen jag göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)